Det brinner
Delstaten Victoria brinner. Den Svarta Lördagen kommer för alltid kommas ihåg här i Australien. Sjunde februari 2009 har redan skrivits in i historieböckerna, och är den största katastrofen i Australien. Över 180 människor har mist livet, mer än 40 000 hektar har brunnit upp. Tusentals har tvingats lämna sina hem, många av dom har förlorat allt.
Tsunamin, 11 september och stormen Gudrun är exempel där kriskommunikation har ställts till sin spets. Givetvis i olika perspektiv, och omfattningar, men många människor har påverkats och påverkas fortfarande av de händelserna. Det här inlägget kommer att beröra min uppfattning kring kriskommunikationen i den här mörka händelsen.
Döden har svept in över ett torrt Australien. Dödstalet tycks stiga, och jag vill inte riktiga tänka på vad summan stannar. I denna mörka tid har jag reflekterat över hur kommunikationen fungerat. Att nyheterna översköljs av ”Hell on earth”, är inte konstigt. Det är något som berör väldigt många människor. Något som slår mig är den medmänsklighet som visats. Från Australiens alla hörn har brandmän samlats i Victorias norra regioner för slåss mot bränderna.
Myndigheterna har varit väldigt snabba att kommunicera, och hjälpa till. Samordningen har varit minst sagt imponerande. Dagen efter befann sig premiärministern på plats för att möta drabbade. Företag över hela Australien, stora som små ordnar insamlingar av både pengar och material. Idrottsklubbar i de högre serierna har oavkortat skänkt inkomsterna från de senaste dagarnas matcher. Det finns en proaktiv känsla, och ett engagemang som jag tagit till mig.
Men det som berör mest är hur privat personer öppnar upp hem, och hjälper till med både stort och smått, för att underlätta för sina medmänniskor. Här nere talas det om, ”det kunde lika gärna varit jag”. Det är en anledning till att företag, organisationer och privatpersoner engagerar sig och vill hjälpa till.
Kriskommunikation är något väldigt svårt. Det är först i en kris som det blir tydligt om det fungerar eller inte. Ofta försöker man förbereda sig genom att öva olika scenarion, samtidigt är det svårt att förbereda sig för något sånt här. Precis som det var svårt att förbereda sig för tsunamin, elfte september och stormen Gudrun.
Branden har inte slocknat ännu, och döden drar fortfarande över Victorias norra delar, där den samlar in själar. Det ska bli intressant att följa efterdyningarna. Se vart det tar vägen.
Thomas, S&C på plats i Melbourne – På säkert avstånd från bränderna.
Tsunamin, 11 september och stormen Gudrun är exempel där kriskommunikation har ställts till sin spets. Givetvis i olika perspektiv, och omfattningar, men många människor har påverkats och påverkas fortfarande av de händelserna. Det här inlägget kommer att beröra min uppfattning kring kriskommunikationen i den här mörka händelsen.
Döden har svept in över ett torrt Australien. Dödstalet tycks stiga, och jag vill inte riktiga tänka på vad summan stannar. I denna mörka tid har jag reflekterat över hur kommunikationen fungerat. Att nyheterna översköljs av ”Hell on earth”, är inte konstigt. Det är något som berör väldigt många människor. Något som slår mig är den medmänsklighet som visats. Från Australiens alla hörn har brandmän samlats i Victorias norra regioner för slåss mot bränderna.
Myndigheterna har varit väldigt snabba att kommunicera, och hjälpa till. Samordningen har varit minst sagt imponerande. Dagen efter befann sig premiärministern på plats för att möta drabbade. Företag över hela Australien, stora som små ordnar insamlingar av både pengar och material. Idrottsklubbar i de högre serierna har oavkortat skänkt inkomsterna från de senaste dagarnas matcher. Det finns en proaktiv känsla, och ett engagemang som jag tagit till mig.
Men det som berör mest är hur privat personer öppnar upp hem, och hjälper till med både stort och smått, för att underlätta för sina medmänniskor. Här nere talas det om, ”det kunde lika gärna varit jag”. Det är en anledning till att företag, organisationer och privatpersoner engagerar sig och vill hjälpa till.
Kriskommunikation är något väldigt svårt. Det är först i en kris som det blir tydligt om det fungerar eller inte. Ofta försöker man förbereda sig genom att öva olika scenarion, samtidigt är det svårt att förbereda sig för något sånt här. Precis som det var svårt att förbereda sig för tsunamin, elfte september och stormen Gudrun.
Branden har inte slocknat ännu, och döden drar fortfarande över Victorias norra delar, där den samlar in själar. Det ska bli intressant att följa efterdyningarna. Se vart det tar vägen.
Thomas, S&C på plats i Melbourne – På säkert avstånd från bränderna.
Kommentarer
Trackback
